7733248512, 7758414336, 15551431168 Harald HÅRFAGER

Blev högst 83 år.

Barn med 7733248513, 7758414337, 15551431169 Snöfrid SVÅSEDATTER

Barn med Gyda ERIKSDATTER

Barn med Svanhild ØYSTEINSDATTER

Sambo med Åsa HÅKONSDATTER

Barn med Ragnhild EIRIKSDATTER

Barn med Tora MOSTERSTANG

Barn med Åshild DAGSDATTER

Sambo med Alvhild RINGSDATTER

Noteringar

Konung Harald hade många hustrur och många barn. Han äktade en kvinna vid namn Ragnhild, dotter till konung Erik av Jutland. Hon kallades Ragnhild den mäktiga; deras son var Erik blodyxe. Vidare äktade han Svanhild, dotter till Östen jarl; deras barn voro Olav Geirstada-alv, Björn och Ragnar ¿ryckaren¿. Än vidare hade konung Harald till hustru Åshild, dotter till Hring Dagsson uppe i Ringerike; deras barn voro Dag och Hring, Gudröd ¿ko¿ och Ingegerd. Det berättas, att då konung Harald gifte sig med Ragnhild den mäktiga, skilde han sig från nio hustrur; därom säger Hornklove

Då konung Harald var femtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; några voro döda. Många av dem voro mycket oroliga och fallna för våldsamheter inom landet och voro själva sinsemellan oeniga; de fördrevo konungens jarlar från deras riken och dräpte somliga. Konung Harald sammankallade då ett talrikt ting österut i landet och stämde dit innebyggarna i Upplanden1. Där gav han sina söner konungsnamn och bestämde genom lag, att hans ättlingar skulle hava konungadöme var och en efter sin fader, men de som på kvinnosidan härstammade från hans ätt skulle ha jarlsvärdighet. Han delade landet mellan dem: Vingulmark, Rauma-rike, Vestfold och Telemarken gav han åt Olav, Björn, Sigtrygg, Frode och Thorgisl; Hedemarken och Gudbrandsdalen gav han åt Dag och Hring och Ragnar; åt Snöfrids söner gav han Ringerike, Hadeland, Toten och det som hör därtill; åt Guthorm hade han givit styrelsen över Ranrike från Älven2 till Svinesund och satt honom att värja landet vid gränsen i öster, såsom förut är omtalat.

Konung Harald själv uppehöll sig oftast i midtlandet3. Hrörek och Gudröd voro ständigt i hirden hos konungen och hade stora intäkter i Hordaland och Sogn. Erik var hos sin fader konung Harald; honom älskade och hedrade han mest av sina söner. Han gav honom Hålogaland och Nordmöre och Raumsdal. I Tråndheim lämnade han styrelsen åt Halvdan svarte, Halvdan vite och Sigröd.

Han gav sina söner hälften av sina inkomster i dessa fylken och förordnade, att de skulle sitta i högsäte, ett steg högre än jarlarna, men ett steg lägre än han själv. Hans eget säte tänkte sig var och en av hans söner efter hans död få ärva; själv ämnade han det åt Erik; trönderna åter ämnade det åt Halvdan svarte, och innevånarna i Viken och Upplanden unnade riket bäst åt dem av Haralds söner, som befunno sig bland dem. Härav uppstod ånyo stor oenighet mellan bröderna. Eftersom de tyckte sig ha små riken, drogo de ut på härnadståg; det är redan omtalat, att Guthorm föll i Älvmynningarna4 för Solve ¿klove¿. Därefter övertog Olav det rike som han hade haft. Halvdan vite föll i Estland4, Halvdan högben på Orknöarna5. Thorgisl och Frode fingo av konung Harald krigsskepp, foro på vikingafärd västerut och härjade i Skottland och Bretland och Irland. De voro de första nordmän som underlade sig Dublin. Det berättas, att Frode blev dödad genom en förgiftad dryck, men Thorgisl var länge konung över Dublin, till dess han blev sviken av Irerna och föll där6.

Heimskringla