" Svarta Tilda " Ulrika Matilda Karlsson - Bergström

Blev 80 år.

Barn med Johan August Lindgren (1856 - 1941)

Barn med Frans Oskar Lindgren (1859 - 1903)

Äktenskap med Karl Magnus Emanuelsson (1854 - 1938)

Noteringar

Hon finns b.la. noterad här:

- - - - - - - - -

(Källa: Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg. Upptecknat av E.M. Bergstrand 1944)

Berättare: Lina född år 1852 i Horn
Vi hade massor av tattare från Älgarås. De tiggde och stal, tiggde och stal. För femtio år sen gick här en gammal tattarkäring och hade sin dotter och alla hennes ungar med sig. De gick här i flera år. Min bror, som dog 1896, måste ha det följet över en söndag en gång. Han frågade käringens dotter, var hon hade sin man. ”Han är borta på arbete”, svarade hon. Han var på fängelse. Dottern var mellan trettio och fyrti då. Hon kallades Svarta Tilda.
Kyrkoherden Sandén tog hand om en tattarpojke en gång och skulle göra folk av honom. Pojken hörde till ett sällskap, som hade flyttat in i Säter. Men pojken försvann och blev aldrig konfirmerad.
Svarta Tildas ungar rev av ärtepungar och gurkor och var elaka som alla krämmare är. Min bror var så förbittrad för att hans husfolk hade gett dem lov att stanna. De bodde på logen, för det var högsommar. De hade sina ryggsäckar. De tiggde mat. Barnen var allihopa så stora att kunde gå och tigga. De var klädda i trasor och var mycket smutsiga
Ibland hade tattarna hästekipage. Fullt med ungar som gapade och skrek. De hade inget att sälja, de bara tiggde.
Hade de fått en sak, ville de ha mer. Fick de något, bad de gud välsigna en. De blev lätt närgångna. Karlarna tiggde inget annat till foder till sina hästar.
Lindgrens har bott i Säter rätt många år. De är inte farliga, men de tar emot pack. Folk törs inte ha tvätt och annat ute om nätterna för tattarnas skull.

Berättare Emelia Larsson född i Tidevad född 1878.
Tattare. Tellbergare bodde på Binnebergs mo. De var tjuvar. När Post-Anders kom mellan Jula och Skövde fick han ha gevär med sig i vagnen för att fria sig för dem. Men en gång släpade de ändå honom av vagnen, men han slog dem med en batong så att de måste släppa honom.
Tattarna har brukat sälja lerkärl och ståltrådsarbeten. De år hemskt begivna på sprit, så det är jämt föll och slagsmål hos dem. Bönderna köpte deras stugor på Brinnebergs mo och rev dem.
Svarta Tilda var svarter och musken som en zigenerska. Hon kom med ett helt gäng och många barnbarn hade hon. Det var till slut hundra barn och barnbarn i flera lass. Om hon inte fick vad hon ville på stället, skulle hon göra ont med kreaturen . Hon botade inte sjukdomar.

Berättare: Elise Johansson, född 1854 i Frösve.
Tattare Svarta Tilda hon kom hit ofta. Hon levde ihop med en tattare, som hette Johan Lindgren. De två och en karl till kom till det stället i Säter, där jag tjänade då, en marknadsafton. Mina karlar var inte hemma. De sa att mågen till min husbonde hade lovat dem, att de skulle få bli över natten. ”Då kan jag inte neka” sa jag. Tilda skulle ligga inne, men karlarna skulle ligga på lon och hästen. På morron kokade de kaffe - de tog ur min kaffeburk och kokade så starkt kaffe. Jag sa att de vågar inte komma tillbaka. Hästen hade orenat på lon, och det fick jag hyfsa bort. De kom igen på kvällen lika väl och vräkte sig in. Tilda var så full. Hon satte på kaffekitteln - kaffebröd hade de, för det hade de tiggt i bagerierna i stan. De tog ut hö genom logdörren på andra sidan och gav sin häst.
Den siste morron skulle de koka kaffe igen. De bad om grädde, men jag hade inget. Hon sa, att jag skulle skumma på mjölken. ”Det kan du spinna för på julafton”, sa hon. Men jag sa, att jag ämnade inte ge dem någon grädde. Då sa hon, att hon drack inte kaffet. Men hon drack det ändå.
Svarta Tilda var klädd i en gammal kappa och hade en duk på huvet. Inga grannlåter hade hon på sig. Hon hade fött tretton barn. Hennes pojkar var riktigt fina. De gick och sålde bleckkärl. En son är fiskhandlare Frans Karlsson i Töreboda; han kallar sig inte Lindgren. Han ser bra ut. Han har varit gift med ena från Ålersäter, Eva. De blev skilda. Hon är omgift med en som bor i Laholm nu.
Svarta Tilda sålde blecksaker, nej inga spetsar. Hon varken virkade eller stickade. Hon kunde heller inte sy eller laga kläder. En dotter bor i Skultorp. Hon säljer trikåkläder och är så snygg och redig.
En del kallar dem för krämare. ”Nu kommer krämarna”, sa de.
1929-30 var jag på Åkersberg i Skövde. Då kom Johan Lindgrens dotter i sällskap med en karl och bad på ligga där. Jag kunde inte neka. De teg inte, innan de fått lov att stanna. De sa, att de skulle ge oss ett baktråg av bleck för att de fick ligga. De hade köpt räkor, som de satt och åt och kastade skalen på golvet. Hon gick sedan och la sig på min soffa. Sen sa hon att de ville ha potater. ”Nej jag går inte till källaren i kväll”, sa jag. De fick ta dem jag hade uppe. Hon satte sig vid spisen och kokade. Han gick ut och köpte en bit fläsk. Sen ba de mig äta med. Flottet tog han och smörjde sina stövlar med.
Hon bar en röd kappa och var snyggt klädd. De fick ligga i en soffa i köket. På morron var det inte tal om att de skulle ge oss baktråget, de hade en bil på vägen, sa de, som de hade kört sönder.
Jag låg inne i rummet. De frågade om de fick komma tillbaka. ”Nej, då går jag min väg,”sa jag.
Jag vet inte, att de stal hästar, men på marknaderna kommersar de med sina hästar. De gav hästarna arsenik, för de skulle vara morska. Lindgren hade så grant beslagna selar, som det varit silver. Hästarna var allt fina, inte så magra.

Berättare: Gottfrid Hallkvist, född i Horn.
Mina föräldrar var fattiga. Tattarna bodde ock hos oss ibland t.ex. Svarta Tildas mor Anna Kristina och hennes man Fredrik , men de var nog inte riktigt gifta. De sa, att tattarna bara gick kring en jordfast sten, så var de man och hustru sedan.
Far bytte till sig en präktig märr av den tattaren en gång. Far fick ge pengar emellan, för hans märr var magrare. Krämmarehästar var feta, för tattarna tiggde och stal mycket foder till dem - de köpte inget. Och de tog sädesneker och gav dem och lät dem beta på klövervallar. De var inte svåra vid sina djur. Karlarna låg ofta på dikesrenarna och vaktade på sina hästar, medan kvinnorna sprang i bygden och tiggde. De bad om smör, fläsk, ägg, havre m.m. och folk tordes inte neka dem, åtminstone tordes inte fruntimmer, som var ensamma hemma, neka dem. Tattarkäringarna hotade, att de skulle förgöra dem, om de inte fick, det de bad om. Det gjorde de i Bannkalla (i Värings socken) på ett ställe. Det kom en tattarkäring in till Petter Svensson i Bannkälla, som bodde ensam där med en gammal piga. Käringen bad om kött, ”Det har vi inget sa Petter”, ” I ska le på dö sa käringen. På natten dog det en oxe när dem.
De fick ligga till vårt. Det var en kväll far var på en auktion. Då kom en tattarkäring in och bad mor; ”Kan jag och min man få bo här inatt?” Ja, det tyckte mor inte, att hon kunde neka dem. Då sprang ut och in och tittade i dörren. Då kom sju personer in. En stund senare kom far hem och var livad. ”Laga er ut erat rackarepack, skrek far. ”Snälle farbror vi ska gå så snart solen gått upp” lovade de. På morron kokade de kaffe - det hade de med sig själva - och mat, och de bjöd oss, så vi fick äta med dem allihopa. Då var jag inte så gammal.
Anna Kristina var mor till Svarta Tilda, och hon i sin tur är mor till Krämare Johan, som har ett ärr i ansiktet. De bara tiggde, sålde inget. De hade litet bleckkärl och ståltrådsarbeten att skylta med, men de var inte så angelägna att sälja dem.
August Andersson talade om efter sin farmor, att de kom en krämarekäring och två gubbar till stället och medan käringen var inne hos gumman och tiggde, gick gubbarna in i ladan med ett stort bolstervar och ämnade att ta klöver. Men då kom mannen där på stället och tog i dem och slog ihop båda huvudena så han fick blod av dem, för att de inte skulle kunna förgöra honom.
En stark gubbe var ordningsman i Horn, det var farfar till kyrkvärden Albert i Skräddargården. Han kom från Kristinehamn, för de var vanligt på den tiden att bönderna här på trakten for dit med fläsk och spannmål. Han mötte tre bovar i Älgarås. De tog tag i hästens betsel och de andre tog honom i kraven (kragen). ”Vad vill ni mej! ”ropade gubben. Vi vill ha pengar” svarade de. ” Jag har inga pengar”, sa gubben, och det var sant, för han skulle hem och hämta mer varor och fara tillbaka andre dan. ”Håller I mej, så ska jag hålla er” sa han och han tog kragarna på båda och slängde i kors emot varandra, så blon forsa, och sen kastade han dem i diket. Den som höll i hästen, sprang, men de andra fick ligga. De var tattare

Källor